Igår morse var jag och Takbat. Takbat är buddistisk ceremoni där munkarna vandrar, varje morgon, barfota genom civilisationen för att samla mat för dagen.

”Klockan sex kommer munkarna, tio minuter innan ska vi vara vid vägen.”

Samma röst samma mening från min mamma. Sist jag hörde denna mening var för ca 17 år sedan.

Varje morgon gick hon upp i god tid innan klockan 06.00 och iordning gjorde mat och frukosten till munkarna och familjen. Min plikt var att jag skulle vara färdigduschad, skoluniform på och vara redo vid vägkanten klockan 05.50. Varje morgon ropade mamma ”Är du färdig snart, nu får du skynda dig!?” Varje morgon stod jag och hon vid vägkanten med ris, någon maträtt, frukt och vatten. Detta har satt sina spår i vuxen ålder, älskar jag sovmorgon!

Vi tog av oss skorna för att visa respekt för munkarna som vandrade barfota. Jag la maten i munkarnas skål och önskade mig något. Vi väntade tills alla hade lagt i maten och väntade oss välsignelse från munkarna.

Jag minns att jag önskade oftast att jag skulle vara bäst i skolan, inte duktig utan bäst. Eller iaf bland topp 3 elever med bäst betyg.

I Thailand betygsätter man barn från tidigt ålder. Jag minns att i slutet av varje termin läste läraren upp namnen på eleverna, de 10 elever som hade högst betyg och började alltid från 10. I min klass var det ca 20 elever. När 5:an och 4:an passerade kunde jag andas ut. Hamnade jag på plats nummer 3 var jag alltid besviken. Det slutade ganska ofta med att någon elev som är barn till lärare på skolan kom på första plats…

Jag tror att antigen så föds man som tävlingsmänniska eller inte. Men jag tror också att detta har triggat igång min tävlingsinstinkt enormt. Jag har även insett att jag som barn önskade mig aldrig materiella ting utan något som jag själv kunde påverka. Såsom bra betyg, det var helt enkelt bara att plugga på. Stor del av detta har lett mig till den jag är idag.

Igår morse önskade jag mig välbefinnande för min familj, min släkt, mina vänner. Att Karl växer upp och bli en god människa med ett starkt och stort hjärta. Listan var lite längre denna gång… Medans mina önskningar fortsatte till munkarnas välsigne hörde jag mig själv avslutade mina önskningar med… ”… och framgångsrik!” 

Jag antar att den där 7 åringen lever kvar i mig…